Bussen som aldrig gick eller dagen da var van fick en gitarr.

Ibland blir det inte riktigt som man tankt sig.

Indien ar landet dar det aldrig riktigt blir som man har tankt sig. Igar var en san dag. Ihoppackade och laddade infor en 14 timmars lang bussresa begav vi oss, tillsammans med var nyfunna van, Henry, till Dhera Dhun for att ta bussen till Dharamsala.

Som sa manga ganger i Indien far man anvanda sig av uteslutningsmetoder nar man skall ta reda pa nagot. Alltsa fraga manga och tro pa svaret som flest personer ger. I detta fall fick vi ungefar lika manga svar som fragor, bussen skulle ga fran Dhera Dhun, antingen klockan fyra, fem eller halv sex. Sa med god marginal begav vi oss till bussterminalen fem kilometer utanfor Dhera Dhun.

Val dar fick vi ocksa olika besked. Den har gangen ett antal om att bussen inte alls skulle ga pa grund av oroligheterna i Punbjab. (Sektsikherna som blivit dodade i Wien ledde till massiva demostrationer i Punjab och saval bussar som tag blev attackerade av arga manniskor.) Men vi fick aven besked om att bussen skulle ga, klockan fem. Och om den gar sa ar det sakert. Sa vi vantade.. Henry lamnade oss for att kopa en gitarr och vi at lunch. Och vantade. I och med var vantan blev vi allt mer sakra pa att bussen inte skulle ga. Typiskt. Andra alternativ? En buss hit och en buss dit. Manga alternativ for att ta oss norrut, men inte till Dharamsala. Men for att lugna alla. Aven om var langtan efter berg och kyligare klimat var stor bestamde vi oss efter mycket funderingar och velande (aven var van visade sig ha mycket svart att fatta beslut) for att gora det sakra efter det osakra och atervanda till kara Rishikesh.

Sa nagot besvikna satte vi oss pa bussen tillbaka till Rishikesh. Men aven dagar som inte riktigt blir som man har tankt sig kan bjuda diverse glimtar och upplevelser vi inte hade fatt annars. Har ar nagra:
-Pa bussterminalen traffade vi en gissningsvis 12-arig indisk pojke som fick ova sin engelska genom samtal med tva nagot distraa svenska tjejer.
-Pa bussterminalen roade sig ett antal indiska unga man at tva blonda aningens uttrakade svenska tjejer.
-Pa bussterminalen at vi en thali som visade sig inte vara den basta da tva svenska tjejer idag mar ganska sa daligt i magen.
-Pa bussterminalen fick samma 12-ariga indiska pojke lara sig spela nagra ackord av var van Henry som kom tillbaka lycklig, med sin gitarr i hogsta hugg, utan en aning om att bussen inte skulle ga.
-Pa bussen tillbaka fran bussterminalen fick vi upprattelse for var elefantlosa safari genom att beskada en vild elefantfamilj fran ett par hundra meters avstand.

Sa aven om dagar ibland inte riktigt blir som man tankt sig kan de bjuda pa diverse guldkorn, saval for oss som for andra. Utom mojligtvis magsjuka.

Vi mar snart battre och pa fredag bar det av mot Dharamsala, med tag.

Ta hand om er darhemma!
Sara (vid pennan) och Anne, Rishikesh, Indien.