måndag 15 juni 2009

Staden vi aldrig lamnade

Vi var pa vag harifran, Dharamasala alltsa, men det bidde inte riktigt sa.
Efter en kvart pa bussen, en underlig magkansla, illamaende, lite tarar efter ett farval och ett spontant ryck slangde vi oss av bussen da den stannat for paus. Sara kastade sig upp pa busstaket och hamtade vara vaskor. Vad gor vi? Ska vi stanna? Ska vi aka? Ah, vi stannade.

Snart, mycket snart vantar nya aventyr.

Vi ses snart igen!
Puss Puss
fran
Sara (vid pennan) och Anne, Dharamasala, Indien

söndag 7 juni 2009

Dharamkot

Vi kom ivag fran rishikesh men fastnade igen fast nu i Dharamkot. Skillnaden ar bara att nu vill vi inte ens forsoka aka harifran aven om vi maste vidare snart. Vi hanger hela dagarna med vara nya vanner Henry och Dee, en engelsman och en skotte som vi hittade i Rishikesh. Fyra olika manniskor med helt olika livserfarenheter men som trivs ihop och har kul.

Igar fyllde Henry ar och for att fira gjorde vi en dags trek upp pa ett cirka 2700 meter hogt berg, vilket innebar en hojdstigning pa 1000 meter och en 14 km lang promenad. Pa vagen fick vi folje av Charlie. En liten rod hund som tydligen promenerar upp dar var tredje dag med diverse olika turister. Vi foll alla fyra for honom som furor. Pa kvallen blev vi fulla och dansade till elektro pa ett stalle fullt med fulla indiska man, ett fatal turister och ett helt vardelost ljudsystem. Sara och jag blev patriotiska pa toppen och drog av en nationalsang. Det ar nagonting med att vara ivag hemmifran som drar fram den dar sidan aven om det inte var helt utan att skammas lite. Annars var det en fantastisk dag fylld av randiga rengbagsmossor, spontana sanger och gladje.

Har har vi dessutom hunnit med engelskalektioner med tibetanska flyktingar, momoparty, vattenfalls expeditioner, mat mat mat och lite indisk whisky.

Just nu alskar jag det har och vill inte alls aka harifran. Det skapar ett litet vemod i magen att det ar sa men snart maste vi vidare. Men om vi inte verkar komma hem sa vet ni atminstande var ni skall leta.

love
Anne(vid pennan) och Sara, Dharamkot, Indien

torsdag 28 maj 2009

Bussen som aldrig gick eller dagen da var van fick en gitarr.

Ibland blir det inte riktigt som man tankt sig.

Indien ar landet dar det aldrig riktigt blir som man har tankt sig. Igar var en san dag. Ihoppackade och laddade infor en 14 timmars lang bussresa begav vi oss, tillsammans med var nyfunna van, Henry, till Dhera Dhun for att ta bussen till Dharamsala.

Som sa manga ganger i Indien far man anvanda sig av uteslutningsmetoder nar man skall ta reda pa nagot. Alltsa fraga manga och tro pa svaret som flest personer ger. I detta fall fick vi ungefar lika manga svar som fragor, bussen skulle ga fran Dhera Dhun, antingen klockan fyra, fem eller halv sex. Sa med god marginal begav vi oss till bussterminalen fem kilometer utanfor Dhera Dhun.

Val dar fick vi ocksa olika besked. Den har gangen ett antal om att bussen inte alls skulle ga pa grund av oroligheterna i Punbjab. (Sektsikherna som blivit dodade i Wien ledde till massiva demostrationer i Punjab och saval bussar som tag blev attackerade av arga manniskor.) Men vi fick aven besked om att bussen skulle ga, klockan fem. Och om den gar sa ar det sakert. Sa vi vantade.. Henry lamnade oss for att kopa en gitarr och vi at lunch. Och vantade. I och med var vantan blev vi allt mer sakra pa att bussen inte skulle ga. Typiskt. Andra alternativ? En buss hit och en buss dit. Manga alternativ for att ta oss norrut, men inte till Dharamsala. Men for att lugna alla. Aven om var langtan efter berg och kyligare klimat var stor bestamde vi oss efter mycket funderingar och velande (aven var van visade sig ha mycket svart att fatta beslut) for att gora det sakra efter det osakra och atervanda till kara Rishikesh.

Sa nagot besvikna satte vi oss pa bussen tillbaka till Rishikesh. Men aven dagar som inte riktigt blir som man har tankt sig kan bjuda diverse glimtar och upplevelser vi inte hade fatt annars. Har ar nagra:
-Pa bussterminalen traffade vi en gissningsvis 12-arig indisk pojke som fick ova sin engelska genom samtal med tva nagot distraa svenska tjejer.
-Pa bussterminalen roade sig ett antal indiska unga man at tva blonda aningens uttrakade svenska tjejer.
-Pa bussterminalen at vi en thali som visade sig inte vara den basta da tva svenska tjejer idag mar ganska sa daligt i magen.
-Pa bussterminalen fick samma 12-ariga indiska pojke lara sig spela nagra ackord av var van Henry som kom tillbaka lycklig, med sin gitarr i hogsta hugg, utan en aning om att bussen inte skulle ga.
-Pa bussen tillbaka fran bussterminalen fick vi upprattelse for var elefantlosa safari genom att beskada en vild elefantfamilj fran ett par hundra meters avstand.

Sa aven om dagar ibland inte riktigt blir som man tankt sig kan de bjuda pa diverse guldkorn, saval for oss som for andra. Utom mojligtvis magsjuka.

Vi mar snart battre och pa fredag bar det av mot Dharamsala, med tag.

Ta hand om er darhemma!
Sara (vid pennan) och Anne, Rishikesh, Indien.

måndag 25 maj 2009

Aventyrsdagar i Rishikesh

Efter det hektiska livet i Varanasi har vi nu flyttat oss at nordost till Rishikesh. Har ar fullt av indiska turister eftersom staden ar helig for hinduer och fylld av tempel. Har ar ocksa fullt av vasterlandska turister som mest ar pa jakt efter sig sjalva. Yoga och meditation verkar tydligen vara grejen for att lyckas med det enligt manga.

Istallet for att syssla med sadant gjorde vi igar nagot helt annat namligen nagot sa otippat som att rafta pa Gagnes. Det var sjukt kul. Tusen ganger battre an colorado och flumride pa liseberg sa ni kan tanka er. Vi badade i floden ocksa. Dar lag vi och flot i samma flod som liken ligger och flyter i ett antal mil bort. En konstig kansla. Har uppe ar hon dock ren den heliga modern aven om det inte ser ut sa. Eftermiddagen spenderade vi med att leta upp det ashram dar Beatles fann sin spiritualitet 1968. Vi tror att vi hittade det.

Idag var vi pa safari men vi blev utan bade elefanter och tigrar till allas besvikelse. Om vi hade vetat det i forvag hade vi nog overvagt att inte stiga upp halv fem imorse.

Anne och Sara, Rishikesh, Uttarkand, Indien

torsdag 21 maj 2009

en flygresa och atskilliga mil senare.

Varanasi. En marklig plats.

Sa har vi anlant Varanasi efter en lang flygresa (sorry environment) och en kort visit i ett hektiskt och 43-gradigt Delhi.

Indiens heligaste stad. Staden dar Shiva holl till. Dar Ganga rinner. Staden dit folk aker for att do och staden dar forsaljarna borde do (vissa av dom i allafall).
Ja, det ar en marklig plats det har. Uppdelad i stad och gaths och daremellan ett virrvarr av tranga grander dar kossorna och motorcyklarna tar upp storsta platsen. Det ar vid gathsen all aktivitet pagar och det ar aven dar vi hanger.
Det ar liv och rorelse kring och i Ganga och vi har beskadat ett antal aktiviteter utgjorda av:

Folk badandes i Ganges, tvattandes sin tvatt och folk drickandes av Ganges vatten. Vattnet i floden beraknas vara 500 ganger mer fororenat an det vatten som beraknas vara otjanligt badvatten hemma. Det ni! Och folk dricker av vattnet, badar i vattnet, fyller pa sina dunkar med vattnet for att ta med det hem. Inte illa. Jag undrar om folk blir sjuka?

Likbal, likparader och lik. Ganges ar aven en plats for begravningar av lik. Den heligaste, finaste platsen att bli begravd om man ar hindu. Darav doda kroppar och cermonier kring dessa. Vid begravninscermonin transporteras kroppen, i bland i en parad genom staden, ner till floden dar kroppen vags for att se hur mycket ved som behovs for att hela kroppen ska forbrannas. Veden kostar olika mycket beroende av sort. Vill man ha en fin begravning ar sandal wood ratta virket. Kropparna branns vid en cermoni vid strandkanten. Men. Alla kroppar behover inte brannas. Barn under tolv, gravida kvinnor, manniskor bitna av kobror, leprasjuka och munkar ar rena varfor de inte behover brannas. Istallet faster man en stor sten vid kroppen och sanker kroppen. Men alla fastningar ar inte sa starka och alla kroppar formultnar/blir inte uppatna? utan flyter istallet upp till ytan. I gar beskadade vi tva flytande kroppar.

Sa sida vid sida. Badande manniskor, flytande lik och manniskor tvattandes sina klader, sadus, barnfamiljer, munkar, tiggare, turister, batar, kossor, apor och forsaljare. Dessa forsaljare. Om ni bara kunde forsvinna. Wanna go buy boat? No Wanna buy postcards? No Wanna buy Hasch? No What is your name? No Why no? No....NO NO NO NO. Indien ar spannande, men hade varit en lite batre plats utan allt hazel.

Pa fredag lamnar vi Varanasi for Yogans mekka, Rishikesh.

Varanasi. En marklig, men spannande plats.

Sara (vid pennan) och Anne, Varanasi, Indien.

fredag 15 maj 2009

78 bhajans och en meditationskurs senar...

Ok. Nu ar vi fardiga med det spirituella. Det som hande var foljande. Vi tankte att vi skulle aka till Ammas Ashram for att se vad det var och en natt blev tva natter som blev fyra natter.
Ammas ashram kretsar kring gurun Amma som ocksa ar kand som 'the hugging mother'. Kring hennes barndomshem har det vuxit upp en hel by med ca 3000 invanare varav ca 1000 ar vasterlandningar och dessutom kommer det standigt manniskor pa besok. De som bor i ashramet ar delaktiga i dvs valgorenhetsprojekt och aktiva i att uppratthalla den dagliga verksamheten samtidigt som de ovar sin spiritualitet genom yoga och meditation.
Da vi kom dit visade det sig att det skulle borja en tredagars meditationskurs dagen efter var ankomst. Efter lite velande fram och tillbaka kom vi slutligen fram till att det var ett ypperligt tillfalle att se vad det faktiskt var for ett stalle samt att testa lite meditation. Vi har hunnit traffa nagra av de mest harmoniska manniskor vi mott och nagra galningar.
En dag delade Amma ut mat till alla i templet, ingen fick borja ata forran alla fatt och Amma borjat men vi rakade gora lite fel och ga ut ur templet och nar vi atit upp och atervande, efter ungifar en halvtimme, satt de andra kvar och vantade pa att fa ata. Oups...
Vi har ocksa fatt se henne sjunga och vare sig man tror pa henne eller inte sa ar hon en fantastiskt karismatisk manniska vars tro bygger pa karlek och som har lyckats bygga upp ett enormt natverk av olika valgorenhetsprojekt over hela varlden. Den stamningen som byggdes upp av att det var hon som ledde sangen gjorde att haret reste sig pa iaf mina armar.
Nu ar vi i den lugna och pittoreska staden Kochi och tar det lugnt. Imorgon vantar en backwater tur i det grona Kerala.
Over and out
Anne och Sara, Kochi, Kerala, Indien

måndag 11 maj 2009

En avstickare i en varld i varlden.

Det gick ingen farja fran Kollam till Allepey.
Istallet har ni nu hamnat pa Ammas ashram mitt i ingenstans i backwatersdistrikten. En stad mitt i ingenstans uppbyggt som en varld i varlden. Allt bygger pa en kvinnas goda vilja och andlosa karlek och de darshans hon ger genom att krama manniskor. Mycket intresant. 3000 manniskor brukar bo har, men nu har manga akt och skall folja Amma pa hennes varldsturne av kramande. Manniskorna betalar en avgift och arbetar i olika projekt som Amma har startat.

Vad far manniskorna att stanna?
Hur fungerar organisationen?
Mycket intressant ur ett organiationsteoretiskt perspektiv.

Jag aterkommer.

Sara.