Ett orike och atta strapatser senare.

Hej!
Vet inte om ni minns oss. Sara och Anne heter vi. Vi ar pa resa i Indien och har vari nast intill totalt isolerade i arton dagar men nu ar vi tillbaka i civilisationen efter helt fantastiska upplevelser i oriket Andamanerna och Nicobarerna. Ska snart beratta.

Sa gick resan. Sist vi skrev var vi i Hampi och skulle ut pa var mera hardcore tagresa i sleeper class till Chennai. Resan gick finfint och vi klarade oss undan alla tanktbara elandigheter som nen tagresa skulle kunna bjuda pa. Vi spenderade en dag i Indiens fjarde storsta stad, Chennai, pa ostkusten. Chennai ar en grovt nedsmutsad, men dock ganska sa trevligt stad. Vi vandrade runt staden och kande oss nast intill doda pa grund av varmen, vasterniserade i ett hypermodernt kopcentrum och valdigt utlandska pa en av sodra indiens storsta restaurangkedjor dar vi at en 18-skalars thali och Anne blev formanad av en kypare hur man minsann skulle ata thali (han tog en skopa curry, rorde ihop det med riset och pekade att det var sa man skulle ata). Aventyren tog ungefar en dag och var mycket uppskattade. Sen var det dags att bege sig.

Efter tva timmars flyg anlande vi Port Blair, huvudstad, pa Andaman Islands. Gemytligt och litet, med VATTEN vatten och ater vatten. Andamanerna och Nicobarerna ar ett orike som bestar av ungefar 500 oar. Blatt vatten, nae turkost vatten skulle man kunna saga och miltals med vit sand. Fran flygplatsen i Port Blair, efter en timme indisk byrakrati och tva stamplar senare begav vi oss till farjeterminalen och hann med sista baten for dagen till Havelock. Vart kommande hem for tva veckor fram over. Efter dessa tva veckorna kande vi ett uns av rastloshet och begav oss till an mindre o, Neil, dar antalet turister kunde raknas pa vara 20 fingrar. Vi har haft det fantastiskt och levt oliv. Vi badade, solande, brande oss, badade lite till, at fisk, sag fisk nar vi snorklade i nagot som kandes som ett akvarium, traffade manga trevliga manniskor, vi skrattade, grat en skvatt, kopplade av, vaknade vid halv sex pa morgnarna av galna tuppar och an galnare valkampanjer, var lite magsjuka, lag i hangmattor, gick i djungeln, blev bitna av myggor, flugor, myror och andra insekter, at annu mer mat, hangde med lokalbefolkningen i byn, kastade oss undan for galna jeepforare, drack lite ol och badade annu mer. Det har varit fantastiskt och atminstone en av oss ar sakra pa att atervanda dit en vacker dag. Men alla semestrar har ett slut. Och aven om var semester inte ar slut pa lange sa tog sa smaning om semestern pa Andamanerna (nagot som liksom inte riktigt kanns som Indien) och det var dags att atervanda till fastlandet.

Igar kom vi tillbaka till Chennai ooch vart nasta mal, dar vi berfinner oss nu, var Puducherry (Pondycherry tills for tva ar sedan). Resan dit var den varsta i mannaminne. Den gick i dodens tecken skulle man kunna saga. Med uns av dodsangest pa grund av en halvsovande busschauffor, ett antal skrik at busschaufforen fran Saras sida och en beskadad motorcykelolycka dar vi inte vill tanka pa utgangen (ingen ambulans i sikte), ett antal man som lugnade oss genom att saga att det basta var att be och tva beskadade likparader (hinduer bar runt sina doda innan de branns vid en cermoni) anlande vi Pondy (halvgratandes och lyckliga over att vara helskinnade).
Kara Pondy. Lugn franskinspirerad stad (da det var en fransk koloni) vilken inger en valkomnande kansla med sina parker, breda rena gator och Sri Aurobindo Ashram, som ar nagot av en institution.

Har ska vi spendera tre dagar innan vi beger oss till Trivandrum i Kerala for att halsa pa familjen Thomas.

Vi lever, vi ar lyckliga, vi har halsan undantaget en slang av magont fran Annes sida och en slang solsting fran Saras sida, vi saknar alla er dar hemma och den svenska varen. Ta hand om er!

Kram och Karlek,
Sara (vid pennan) och Anne, Puducherry, Indien.